En nära förlossnings-upplevelse... (långt!)

Det hela började natten mot onsdagen. Jag låg vaken typ hela natten för jag hade obehagskänslor i magen, typ som om urinblåsan låg i kläm hur jag än vred och vände på mig. Tänkte inget mer på det, och gick till frissan som planerat =) Där satt jag ju still i över 3 timmar så det kändes inget konstigt. Lunchade på Sibylla direkt efter så jag skulle hinna med bussen till jobbet. Kände att jag mådde lite illa och var kallsvettig/yr, gått för länge utan mat tänkte jag bara. Tog bussen till fritids och kände mig hela arbetspasset knepig i magen, som att jag hade ett tryck nedåt med konstiga kramper (som inte gjorde ont). Gick på toa och då hörde jag ett knäpp, och började då fundera på om hinnorna kanske hade brustit! Det kom inget vatten så jag tänkte inget mer på det, jag är ju ändå bara i v 28... Gick på toa 1 timme senare (var extremt pinknödig hela tiden också) och då kom det ut en massa kladd så då kände jag att det nog var bäst att ringa förlossningen bara för att höra vad dom hade att säga om det.

De sa att de egentligen inte kollar upp sammandragningar som inte gör ont, men i och med "knäppet" ville de kolla upp mig i alla fall, tack och lov!! Jag messade Samuel att vi ska hem och packa en väska för vi ska åka till Gävle på koll. Han trodde mig nog inte för han frågade om jag skämtade när han kom och och hämtade mig ;)

På väg till Gävle kände jag att jag fick en massa sammandragningar helt plötsligt, vilket jag inte har känt av speciellt mycket tidigare (då har jag bara känt med handen att magen blivit hård, nu kände jag hur magen krampade, men det gjorde inte ont enligt min mening). De kom med 1,5-5 min mellanrum hela resan till Gävle, alltså över 1 timme.

Väl framme på förlossningen så började de kolla med CTG. De hade väldiga problem med att hitta bebbens hjärtljud, som tur är så är den en liten vilde så jag känner ju sparkar hela tiden, annars hade jag nog varit lite orolig! Kurvan såg fin ut. Sen fick jag göra ett UL och ett VUL. Inga hinnor som brustit. UL såg bra ut och bebisen låg med huvudet väldigt långt ner och tröck på, vilket kan förklara det tryck jag känner. VUL:et visade däremot att min livmodertapp hade förkortats och endast var 2 cm! Läkaren började direkt prata om att de ev. skulle skicka mig i ambulans till Uppsala eftersom de har bättre beredskap för barn som föds före v 29+0 (jag var i 27+0 när vi åkte in). Efter att läkaren och BM hade pratat med varandra i ungefär 45 min så fick vi veta att de ville ha oss kvar i Gävle ändå och testa ge mig bricanyl och se om sammandragningarna minskade av det.

Jag fick en bricanylspruta i benet (AJ!) och en kortisonspruta i skinkan (AJ!) för att hjälpa barnets lungutveckling, samt en väldigt obehaglig plastgrej i handen som jag slog i precis överallt =S Då var kl 22 på onsdagkväll. Jag är ju van att ta bricanyl själv i och med att jag har astma, så jag vet att man kan bli väldigt skakis av det. Av denna spruta blev jag verkligen som en duracellkanin!! Låg och skakade i sängen, toksvettades så det bara rann av mig, öppnade fönstret så Samuel fick ont i halsen ;) Haha! Jag sov inget kan jag ju meddela... Runt kl 01.00 (tror jag) kom de täta SD tillbaka så jag ringde på BM. Fick då ytterligare en bricanylspruta i låret (AJ igen!) och fick ännu svårare att sova. Gjorde fler CTG som visade att hjärtljuden såg bra ut och att mina SD inte var särskilt kraftiga, men täta. Vid kl 03.15 fick jag sömntabletter för att kunna sova. Halvsov i ca 4 timmar innan jag fick SD igen.

De gjorde ett till VUL under torsdagen och konstaterade att tappen blivit lite längre igen, hela 2,8 cm nu. Jag fick testa röra lite på mig under dagen. På kvällen gjordes ett till VUL och då hade tappen blivit 3,6 så vi skulle ev. få åka hem på fredagen. Kl 22 var det dags för ytterligare en kortisonspruta i skinkan för barnets lungor. Eftersom jag fick den så sent så fick vi sova kvar. Sov hela natten, helt utmattad!

Tog några magbilder utifall det var sista chansen ;P

 Kollar man noga ser man min långa men ljusa pigmentrand...

På fredagmorgon kändes SD knappt någonting. Bara om jag är uppe och går mycket, så det ska jag undvika.
Läkarna tror att mina SD var förvärkar eftersom att tappen hade börjat krympa. Jag hade heller ingen infektion, så som UVI eller liknande, som kan ha satt igång SD. De frågade hela tiden om dom gjorde ont, men vad är preferenserna för det liksom? Dom kändes eftersom det krampade, men ont gjorde dom ju inte direkt... Jag har alltid haft hög smärttröskel, det vet jag. Så jag vill ju inte säga att dom inte känns heller eftersom att då kanske man inte blir tagen på allvar, eller nåt. Svårt att veta... Dom var i alla fall så pass kraftiga så jag ville vika mig dubbel för att "möta upp" krampattackerna.

En av alla CTG:er som gjordes.

Världens bästa (trötta) sambo <3

Eftersom läkaren hade fullt upp under fredagen fick vi vänta ända till efter lunch på VUL:et. Dock visade det att tappen börjat krympa igen! Nu var den 3,2 cm. De vågade ändå släppa hem oss eftersom SD har gett med sig. Så nu är vi alltså hemma på prov.

Under alla CTG vi gjorde så visade det att bebisens hjärtljud pendlade mellan 130-170 precis heeeela tiden, så nu tror inte jag på det där med att hjärtljuden kan peka på ett visst kön =P

Vi fick även göra ett till UL igår före vi åkte hem, och vid båda UL vi gjort under dessa dagar så undrade dom om vi visste kön och att vi skulle blunda om vi inte ville veta. Hur nyfikna vi än är så tjuvkollade vi inte ;D Nog för att det är spännande som det är nu med risk för prematurbarn, så vill vi ändå ha just den spänningen kvar i alla fall =) En av BM:orna trodde dock att det är en riktigt busig liten tjej i magen sa hon! Jo tack, busig vet vi redan att h*n är!! En riktig vilde också...Sparkar och bökar runt hela tiden <3

Läkaren sa också under UL:et att det verkade vara en stor bebis som såg fin ut, så de kände ingen oro över om den skulle födas nu. Det var skönt att höra! =) Vi fick se några små söta fötter och fick se bebisen väldigt tydligt båda UL:en! =)

Vi fick även veta att bebisen kan komma om någon dag lika gärna som om några månader, beroende på hur kroppen fixar det. Så nu är jag sjukskriven 5 veckor till att börja med med så mycket sängläge som möjligt.

Igår när vi kom hem kände jag hur SD började komma tillbaka, så jag tog ett bad och då kändes det bättre. Även idag får jag SD så fort jag reser mig upp eller står upp längre än några minuter...

Jag vet inte om jag skrev tidigare att jag börjat läcka lite mjölk, jag har sett små små droppar och torkade kristaller i alla fall, för ca 1 v sedan. Inatt vaknade jag dock av att jag var alldeles blöt av mjölken, och det har fortfarande inte slutat rinna... Jag vet att det är vanligt att börja läcka tidigt, men liite komiskt att det börjar forsa nu när allt har detta har hänt. Jag tror att bebis vill ut snart, jag känner det på mig!

Det är väl en riktig liten busunge där inne!!

Ursäkta om jag skrivit konstigt och bitvis utan sammanhang, men det är lite svårt att minnas allt så här i efterhand ;)