Förlossningsbilder mm

Magen 5 jan

Magen 6 jan

Fast i sängen efter vattenavgång, 9 jan

11 jan, med början till värkar efter att de tagit bort droppen

 Lite skillnad på magens form!? Där hade hon verkligen börjat sjunka ner...

Uppe och går lite

Sen har vi inga fler bilder som tåls att visas före Enja kom ut ;) Så här kommer de första bilderna på lilla Enja:

 Hon håller mig i handen =)

 Så himla söt fot! ;)

 Hon håller i Samuels hand =)

Stolt pappa!

Förlossningsberättelsen

Äntligen har jag skrivit klart den! Den är väääääldigt lång, så om du enbart är intresserad av själva förlossningen, hoppa till 11 jan!

Lördag 7 januari 2012

Hittade slemproppen på golvet bredvid sängen, skyllde på Krut (hunden) men kom på rätt snabbt att han inte hade varit inne i sovrummet under natten. Började läcka liiiite vatten. Trodde inte riktigt på det själv att det var fostervatten. Ringde förlossningen för rådgivning och de trodde inte heller att det var slemproppen så de bad mig återkomma om det började rinna vatten. Det lilla som kom från mig rann inte precis.

Vi var och hälsade på både mina och Samuels föräldrar på kvällen, och ju mer jag var uppe och rörde på mig, ju knepigare känsla fick jag i magen. Vi lämnade Krut hos svärföräldrarna ”just in case”.

Dagen före, alltså den 6 januari, var vi ut på en promenad med Krut. Min första riktiga promenad på flera månader. Säkert var det den som satte fart på det hela. Då kan man ju undra hur det hade gått om jag inte blivit sjukskriven med beordrat viloläge redan i december.

Söndag 8 januari 2012

Läckte lite vatten till och från, fortfarande osäker på om det kunde vara fostervatten eller inte så jag avvaktade. Vi tog en chansning och åkte och kollade på en innebandymatch och mini var väldigt livlig där inne i magen! 

Det rann mer vatten framåt kvällen, eller rann och rann, det kom ut lite i omgångar, eller hur man nu ska förklara det.

Måndag 9 januari 2012

När jag var upp på toa på natten så började det faktiskt rinna lite vatten. Tänkte bara att jag ringer förlossningen om det fortsätter när jag kliver upp igen. På morgonen när jag vaknade hann jag inte ens in på toa innan det hade runnit ner vatten på golvet. Fortfarande inga mängder. Ringde dock förlossningen och de ville ha in oss. Typiskt tänkte vi, eftersom vi ”visste” att vi bara skulle få åka in i onödan, för inte tänkte väl vår bebis komma redan nu, fast jag bara någon dag tidigare sa till Samuel att jag visste att bebis skulle komma snart. Jag kände det på mig. Samuel muttrade hela bilresan till Gävle eftersom han missade arbetstid och det är så dyrt att åka fram och tillbaka till Gävle hela tiden (ca 12 mil enkel resa). Vi var ju ändå in dit i tisdags (3 jan) på koll av livmodertappen och då såg allt bra ut.

När jag ringde förlossningen så bad de mig ta på mig en binda så de kunde undersöka vätskan som rann. Med min vanliga otur så rann det inte en droppe på flera timmar just då! När vi kom in så började de med att berätta att OM det är bebis på G så måste vi åka till Hudik, eftersom det var fullbelagt på barnkliniken i Gävle. ”Eh, jaha..? Varför ta in oss hit från början dårå?” tänkte vi…

De verkade inte riktigt tro på att det var vattnet som börjat sippra eftersom jag inte hade några bevis, så de bestämde sig för att undersöka mig. Först fick jag ligga med CTG, som såklart inte visade några sammandragningar, eftersom jag inte kände några. Sen ville de undersöka tappen, jag reste mig upp för att ta av mig byxorna, och då kom splashet!! Oj vad det forsade!! Jag är enormt glad över att vi hade åkt in så vattnet gick där och inte hemma, i bilen eller på affärn! Det slutade aldrig rinna och jag visste inte hur jag skulle reagera. ”Betyder inte vattenavgång att bebis faktiskt är på väg?!” var nog min första tanke. Jag kände vilken förvånad min jag hade när jag kollade på tjejen som skulle till och undersöka mig. ”Ja nog är det vatten allt” sa hon. Mjoo, ingen tvekan om det precis! Jag stod upp och försökte knipa ihop benen så gott det gick så rummet inte skulle förvandlas till en swimmingpool, medan Samuel krånglade av mig alla kläder jag hade nertill. Han hjälpte mig även med att sätta på sånna dära urtjusiga nättrosor och jätteblöja ;)

Det blev vanligt UL för att kolla hur mycket vatten det fanns kvar samt för att mäta bebisen, vikten uppskattades till ca 1900 g. Det blev även VUL för att mäta tappen och den var strax under 2 cm.

Nästa steg var att ta oss till Hudik, så jag fick åka ambulans! För första gången i mitt liv! Samuel var tvungen att ta bilen så vi fick med oss den till Hudik. Bak med mig satt en ganska ung, tatuerad kille som var väldigt trevlig. Han förklarade lite snabbt för mig hur en förlossning kan gå till, utifrån egen erfarenhet. Vi diskuterade även lite namn. Väl i ambulansen började jag känna av värkar, eller förvärkar (jag vet fortfarande inte skillnaden på dem). De kom ganska oregelbundet men kändes väldigt mycket i ryggslutet! Som en väldigt ihärdig mensvärk. Ambulanskillen bad mig gradera smärtan på en skala på 1 – 10 och jag tror jag sa runt 2 – 3.

I Hudik så fick vi ett rum på förlossningen, jag blev kopplad till en CTG, fick en droppnål installerad i handen samt en bricanylspruta i låret. Det gjorde inte lika ont som när jag fick sprutorna i december, tack och lov! Fast jag hade nog en aning mer adrenalin i kroppen nu…

Fick beordrat liggläge och fick inte gå på toa så jag fick ett bäcken bredvid mig, bland det jobbigaste jag varit med om faktiskt! Var tvungen att ringa i klockan så fort man ville pinka, och det händer ju rätt så ofta när man är gravid om man säger så!

Fick dropp på kvällen för att stanna upp det hela. Det blev bortkopplat en gång men då kom värkarna igen så jag fick leva med droppställningen ett tag! Ingen av oss kommer ihåg riktigt vilken dag och tid som de testade att ta bort droppet. Allt är så dimmigt eftersom det var provtagningar från höger till vänster hela tiden, de tog blodprov och kollade så att jag inte fått någon infektion lite då och då eftersom att vattnet hade gått, och det kändes som om att jag växte ihop med CTG-maskinen tillslut!

Vi fick olika bud också, en läkare ville skjuta upp det hela två veckor, en annan sa att det kunde ske vilken dag som helst. Det byttes skift hela tiden (tyckte jag) så det kom in ny personal titt som tätt, och alla frågade hur allt gått till, när vattnet gick osv. Jag fick dra hela historien ända från december ett antal gånger, tillslut blev jag alldeles förvirrad. Läser dom inte journalen eller pratar med varandra innan de kliver på skiftet?!

Tisdag 10 januari 2012

Natten till tisdagen gjordes ett VUL för att kontrollera livmodertappen samt för att se om huvudet fortfarande låg nedåt, och det gjorde det. Det fanns även tillräckligt med fostervatten. Bytte rum till ett BB-rum (tror jag att det var i alla fall). Fick nära till en toalett så jag fick gå på den istället för att använda bäcken. Jippie! Satt dock fortfarande fast i droppställningen så det var ett helt företag att klämma in sig på den där minitoan!

Vi gjorde även ett ”studiebesök” på neo-avdelningen där de förklarade lite om vad som händer om bebisen hamnar där (vilket den gör om den kommer så tidigt). De berättade även att de förmodligen kommer att ta bebisen direkt upp dit och jag får ligga kvar på förlossningen.

Onsdag 11 januari 2012

Jag blev bortkopplad från droppet runt kl. 06:00-06:30. Fick tillbaka värkarna nästan direkt och hade 15 min mellan dem kl 09:30.

Nu verkade förlossningen starta igen och vi frågade lite om förlossningen, hur det kan gå till med mera, eftersom vi inte hunnit gå någon föräldrautbildning och inte fått någon information om sådant. De förklarade bland annat att eftersom bebisen inte är fullgången och inte så stark, så var det en stor sannolikhet att de måste klippa mig för att bebisen ska ta sig ut. Hemska tanke! Under dagen fick jag några injektioner med antibiotika eftersom jag hade nån sorts bakterie (tror jag det var) i kroppen. Detta för att barnet inte ska få den vid födseln.

Kl. 14:00 – värkar med 3-4 min mellan, dock inte så kraftiga.

Kl. 15:00 – öppen ca 2 cm och täta värkar. Flyttad till förlossningen igen, rum 3 (om jag inte minns fel).

Runt kl. 17:00 serverades middagen så jag fick en bricka framför mig. Minns att det var ris och någonting, bara för att jag höll på att sätta i halsen så fort jag fick en värk och började andas. Samuel hjälpte mig bra där och klockade värkarna, så han förvarnade mig några sekunder före nästa värk så jag hann tugga ur mun så jag slapp sätta riset i halsen.

Kl. 19:20 var värkarna kraftigare och jag hade inte öppnat mig något mer, så BM rådde mig till att testa lustgas (hon undrade om jag inte ville ha ryggbedövning också, men det ville jag testa utan) för att se om kroppen slappnade av mer då och gjorde det lättare att öppna sig. Lustgasen var ju hur skön som helst, men bara första timmen, sen kändes ”ruset” inte lika mycket. Vet inte hur mycket av smärtan den tog bort, men man fick annat att tänka på i alla fall ;) Jag kände mig dyngfull samtidigt som jag hade full kontroll på allt. 

Samuel frågade om jag ville lyssna på musik, eftersom han har Spotify på sin pekplatta. Inget jag hade funderat över, men ok, det lät ju trevligt! Så det blev Hardcore Superstar, Mustasch och Volbeat resten av kvällen det ;) Jag ville helt plötsligt åka på en ”liveuppträdning” (live-uppträdande menade jag såklart ;)) med Mustasch för jag blev på värsta partyhumöret!Väldigt bra musik att ha värkar till måste jag säga!! Ungefär som att spela hård musik på gymmet så man får extra kraft =P För att göra det extra lyxigt så matade Samuel mig med chips och Dr Pepper mellan värkarna, även där klockade han värkarna så jag slapp få smulor i halsen när jag drog in lustgasen. Jag kunde inte äta själv, hade ju en pulsmätare på vänsterhanden och höll hårt om lustgasen med högerhanden.

Rätt som det är känns det som att det börjar regna, men jag inser snabbt att det är kondens i lustgasmasken som sprutar ut över hela ansiktet! Liiite störande mitt i en värk! Samuel fixade med också så blev det bra =) Men efter att det inträffat ett flertal gånger frågade jag BM om det verkligen skulle vara så, då såg hon att alla ventiler inte var öppen så det kunde luftas i slangen ;D

Kl. 22:00 – Fortfarande öppen 2 – 3 cm och jag började ge upp hoppet om att få bebisen inom det närmsta dygnet. Kändes så hopplöst när man kämpat på i flera timmar och det inte hade hänt något! Det gjorde SKITont (typ 10 på den där skalan) när BM kollade hur öppen jag var, samtidigt som jag hade värkar! AJAJ! Hon var förvånad över att jag inte var mer öppen, och bebisens huvud tröck på så mycket så det höll på att pressas igenom fast jag inte var öppen. Det var därför det gjorde så ont, trodde BM. Hon sa att det förmodligen berodde på att bebisen inte var fullgången, och att det inte behövdes så mycket för att den skulle pressas nedåt. Mina sammandragningar gav nästan inget utslag på CTG:n heller, och det trodde dom också berodde på att hon var så liten.

Apropå CTG. Varje gång jag gick på toa så trasslade jag in mig i dessa sladdar! Man skulle hålla ordning på både dem och gåstolen, samtidigt som man skulle skynda sig och hinna allt på 2 min för att hinna tillbaka till lustgasen innan nästa värk. Detta hann jag såklart aldrig med på grund av allt brottande med kablar. Tror jag avverkade 2 värkar totalt under tiden jag gick till och från toa varje gång. Tur jag hade Samuel att krama handen av på då när man var utan lustgas!

Ca kl. 23:15 – Nu hände det lite grejer i alla fall, öppen 4 – 5 cm.

Torsdag 12 januari 2012

Ca kl. 00:15 – öppen 7 – 8 cm. Ondast i skedet gjorde det helt klart runt 7 cm! MEN, detta var även det mest smärtsamma under hela förlossningen, och jag hade faktiskt räknat med mer smärta under en förlossning, typ 15 på skala 1-10 hade jag nog föreställt mig.

Ca kl. 00:45 – öppen 9 cm.

Sen vet vi inte riktigt när jag öppnade mig helt, men det var väl strax före kl 02:00 skulle jag tro, för sen gick det snabbt! (Klockslagen står i min journal, men alla stämmer inte överens med det vi har antecknat tyvärr).

Jag fick flytta över till förlossningssängen, krånglade mig dit eftersom att jag knappt kunde gå, plus att jag höll hårt om lustgasen! Väl i den sängen hände inget. BM sa åt mig att testa stå på knä och hänga över ryggstödet. Jag stod där och väntade, och väntade (det kändes som en evighet fast det var det inte) på krystvärkar. Värkar hade jag, men inga som gjorde att jag ville ta i… Det krånglade med lustgasen för jag fick inget bra grepp om den när jag stod så där, så de sista värkarna uthärdade jag utan lustgas. Sen kom illamåendet pang tjong, när jag hade slutat med gasen, så jag trodde att det var en effekt av att jag slutade med den. Sen kom jag på att jag tidigare hade läst att när barnet är på väg ut så kunde något taggutskott i ryggraden retas och det kunde göra så att man mådde illa. Så jag anade att det äntligen var på gång, men ÄNDÅ tyckte jag att det var smart att gå på toa just då, eftersom BM sa att det kunde vara bra att gå på toa en gång innan allt satte igång.

Jag trodde jag skulle dö på vägen till toaletten! Jag hängde som en lik över gåstolen och tog myrsteg, för det kändes inge bra att ta större kliv. Typ som att man skulle splittas på mitten… Samuel hjälpte mig att styra rätt eftersom jag gick med ansiktet nerborrat i gåstolen för att fokusera på annat, eller nåt? Jag minns ärligt talat inte så mycket från just den stunden.

Väl framme på toaletten ville jag inte bli lämnad själv så jag bad Samuel följa med in, och ha dörren öppen (inte likt mig!). Jag kände att det inte stod rätt till och jag kände mig svimfärdig, men jag ville ändå passa på att pinka eftersom BM tyckte det. Haha, det kommer jag inte att göra om nästa gång! ;) Jag kunde knappt sätta mig på toa för att bäckenet kändes så utspänt (väldigt konstigt tycker man så här i efterhand ;)), försökte pinka, det gick inte, däremot kände jag att något annat var på väg ut, och världens tryck bak. Panik!! Jag var nog i chock eller något, för det tog ett tag innan jag kom mig för att säga åt Samuel att ringa på klockan! BM:orna kom och lät förvånad över att det ”redan” tröck på, de sprang och hämtade förlossningssängen och sa åt mig att lägga mig på den. Jag vågade knappt resa mig från toan eftersom det kändes som att minsta kraftansträngning skulle göra att bebisen kom ut. Jobbigt läge! Samlade mod några sekunder, och vaggade så snabbt det bara gick fram till sängen. Klättrade upp på den som en annan valross och sen hann de bara köra in mig till salen så kände jag att någon verkligen var på väg ut nu. BM:orna stod med ryggarna emot mig för att plocka fram instrumenten osv, jag kollade på Samuel och visste inte vad jag skulle göra. Jag trodde man blev vägledd i hur och när man fick och skulle krysta, men ingen sa någonting! Jag lyckades till slut klämma fram ett ”får jag trycka på nu eller?”. Jag kände inte av någon krystvärk alls, så det var därför jag var så osäker på om jag fick ta i eller inte. Jag kände bara att det var väldans utspänt mellan benen. Det kändes verkligen som att bebisen gled ut ändå, fast jag knappt vågade andas. En av BM:orna tittade bak på mig och sa typ ”Oj, titta huvudet”. Mmm, precis vad jag försökt sagt sen jag var på toa! Inget svar på om jag fick krysta eller inte…

Jag har under hela graviditeten sagt åt Samuel att han INTE får stå där nere och titta när bebisen kommer ut, och det ville han själv inte heller, efter många varningar från kompisar som ”råkat ut” för det. Som så många andra oplanerade händelser under denna förlossning så stod han ju just där, just nu.

I alla fall, när BM väl upptäckt att bebisen faktisk var på väg ut så var hon tvungen att vända sig om igen för att fixa klart med instrumenten på bänken. Jag frågade återigen om det var ok att krysta, och det var det. Så jag tror jag tog i en eller två gånger så kom hon utflygandes, 12 januari 2012 kl. 02:17! BM vände sig precis om och fångade henne nästan i luften! Från min vinkel såg det verkligen ut som att hon blev fångad i luften, fast jag vet inte om det var så, hoppas inte! =P

Jag kommer bara ihåg att jag såg en liten slemmig bebis, jag kommer inte ihåg om hon lät något (antagligen inte) och att BM torkade av henne lite snabbt, förmodligen för att få henne mer pigg, men allt gick på några sekunder och sen sa hon bara att hon måste gå iväg med henne. Det var tur att man var förberedd på detta!! Jag trodde jag skulle tycka att detta var jobbigt, men det visade sig att det inte alls var särskilt jobbigt, jag var bara glad att de hjälpte Enja så fort det bara gick! Jag hade räknat med att de skulle springa iväg med henne eftersom hon var så tidig. Som tur var sa de åt Samuel att följa med henne. Barnläkaren och personal från neo hann precis ner till födseln. De blev ju snabbt nerringda eftersom allt gick så snabbt. Tur de hann ner!!

Efter några minuter så kom Samuel in till mig igen och berättade att det blev en flicka! Jag blev lite chockad eftersom jag var stupsäker på att det var en pojke, men det spelade såklart ingen roll och jag är jätteglad för vad det än blir! Samuel trodde ju att det skulle bli en flicka så han var lite mallig över att han ”vann” över mig.

Moderkakan kom ut 02:25. Jag var väldigt snabb med att berätta för BM att jag inte ville se den, hon skrattade bara!

Sen kollade BM efter bristningar och så vidare, som tur var fick jag inga, och jag slapp klipp som de hade förvarnat om tidigare! Lite komiskt att de sa att prematurbarn ofta hade svårt att ta sig ut, när det var helt tvärtom för Enja. När hon kollat klart så hoppade jag ner från sängen och samlade ihop diverse prylar. Jag kände mig oförskämt pigg, men BM:orna tyckte att det nog var bäst att jag åkte rullstol så jag inte skulle svimma eller så när vi åkte upp på neo. 

Samuel mötte oss uppe på neo och jag fick se vår lilltjej ”på riktigt” för första gången! =) Fast hon var kopplad till olika apparater och hade slangar och grejer överallt så var hon världens finaste! Enja vägde 1870 gram och var 42 cm lång med ett huvudomfång på 31 cm. Hon kom prick 9 veckor för tidigt i graviditetsvecka 31+0.

Bilder kommer sen för nu segade Internet ner igen...

Snart bebis?

Imorse tog de bort droppet o jag börjar känna av förvärkar igen. för en timme sen var det 15 min mellan och nu är det nere på 7!

undrar hur lång tid det tar tills det verkligen startar nu?!! känns både nervöst o spännande!

ligger o lyssnar på bebisskrik just nu, mysigt! dom i rummet brevid fick bebis igår tror jag...

vi var på neo och kollade igår, det såg mysigt  o trevligt ut där :)

nu inväntar jag besked på om jag får ta en dusch... känner mig som en slusk efter 2 dygn i en varm o svettig säng och massa kladd från ultraljuds- och ctg-smörja!

det hela började i lördags med at slemproppen gick och sen gick vattnet imåndags! ska skriva en berättelse sen, men nu vsr det en av er som undrsde :) ingen blödning alls.

jag skriver från plattan nu igen' därför ser det mysko ut ;)

uppdaterar när jsg hinner :)

Bättre tider!

Fick precis veta att jag kommer att få ha droppet tills imorgon, och om förlossningen fortsätter när det kopplas bort så kommer de inte göra något för att stoppa det hela! =) De tyckte det räckte med att skjuta upp det någon dag lät det som nu... Det känns skönt faktiskt! Jag kommer att få röra mig lite, slipper den hemska sladden till handen och bara tanken av att vi kan ha en liten bebis väldigt snart gör det hela mycket roligare! =D

Vi har även fått byta rum, där det finns en toalett alldeles utanför, så jag slipper äntligen bäcken-toan!! =D Jippie! Vilken frihetskänsla! Slippa ringa i klockan så fort man vill pinka (vilket är rätt ofta när man är gravid!). Nu har vi tv på rummet också =P

Jag har dessutom världens bästa kille som inte är rädd för att hjälpa till med nånting! =) Jag måste köra med honom hela tiden nu eftersom jag inte får röra mig, typ: vill du hämta vatten? Kan du ladda min telefon? Kan du ta av mig täcket? Vill du lägga täcket över fötterna? Vill du öppna fönstret ännu mer (fast rummet fryser till is snart)? Har du lust att ta av mig mina fostervattensblöta strumpor? Kan du rätta till min binda (jätteblöja) för den har veckat sig bak och jag når inte?!

Älskar dig Samuel! 


Jag hoppas och tror att bebis fortfarande har huvudet neråt, det känns som så när den sparkar i alla fall. Igår kom en BM in och förklarade hur en förlossning går till, på ett ungefär. Det har vi inte hunnit med att få någon info om än, mer än det vi själva läst. Hon sa bl. a. att eftersom vår bebis kommer ut så tidigt så är det en ökad risk att de måste klippa mig eftersom bebisens huvud är mycket mer ömtåligt nu. Det låter väl vettigt tycker jag, men hemskt! Huu... Jag är såå rädd för att bli klippt och sydd! =/


För övrigt så har jag fått goo mat här, Malin ;) Stuvade makaroner o korv till lunch =P Och jättemycket frukost och kvällsfika. Mmmm.. Får se vad det blir för middag!


Jag ska även få friheten att bli rullad i rullstol senare idag för vi ska besöka barnkliniken/neontalavdelningen så vi vet var vi, iaf jag o bebis, kommer att bo 4-6 v efter att bebis kommit ut. Usch vad lång tid det låter...


Stackars Samuel som får flytta till huset alldeles själv... =/


Skriver mer sen när jag orkar =)

Snabb update!

Bebis är kvar i magen och jag har fått dropp för att dra ut på det hela. Har dock legat med förvärkar hela natten, först nu börjar droppet ta... Får se hur länge det funkar. Ont i ryggen har jag eftersom jag inte får resa mig upp ur sängen, så vida jag inte ska gå en halvmeter åt sidan å sätta mig på bäckenet!! =S Trevlig toalett, usch!

Jag har fått både antibiotika och penicillin, dropp, de tar blodprov regelbundet för att utesluta infektion osv. De är iaf väldigt trevliga här uppe i Hudik, och mycket mindre stressade här än i Gävle, även om vi gillade Gävle också =)

Jag är svettig som en gris hela tiden och vill ha fönstret öppet så stackars Samuel fryser ihjäl snart och BM:orna huttrar så fort de kommer in hit =P Haha! Stackars dom!

Det rinner fortfarande vatten så fort jag rör mig typ... Bebis är helvild inne i magen större delen av tiden.

Jag tror att det är en busig liten kille där inne, medan Samuel tror att det är en tjej! Era gissningar på facebook blev 50/50, så det här är ju helspännande! =D Har tyvärr inte hunnit att sammanställa era gissningar, få se om det hinns med före bebis kommer...

Kommer inte ihåg vad jag skrev igår, men de uppskattade bebisens vikt till ca 1900 g, något över snittet, så det känns ju bra =)

Nu ska jag försöka vila!

NÄsta gång vi kommer hem är vi föräldrar!

skriver från sams pekplatta nu så det b,ir lite knas :p
Idag gick iaf mitt vatten så nu är vi inlagda i hudik o inväntar bebisens ankoms. vi får inte åka hem förrens bebis kommit, och måsge säkerligen stNna ett tag till efter det!

jag har förvärkar med 3-5 min mellan. bebisen kan ko:mma inatt eller om några dygn.
jag är i v 30+4 idag så det blxir riktigt tidigt...

nu orkar jaf inte med denna platta längre så jag skriver mer från datorn imorrn eller när det nu blir :)
nu vet ni läget iaf!