Äntligen verkar hon ha somnat! Hoppas verkligen det för nu är jag helt matt! =/
Igår beställde jag en bok som riktar sig till föräldrar till prematura barn.
Titeln på boken talar för sig själv. Det ligger mycket sanning i den... Man vet liksom inte om det är kört eller om det går vägen när ett barn kommer så tidigt.
Det känns skönt att läsa andras tankar och tips om deras prematurisar. Det är en hel del som är annorlunda mot för att föda runt utsatt datum. Mycket mer än vad man tror! Jag själv har aldrig ens reflekterat över att det är särskilt annorlunda förutom att det är större chans att överleva ju närmre BF man kommer, typ.
En av de större sakerna som jag känner att jag gick miste om, det var att jag inte fick upp Enja på magen vid födseln, utan personalen bara sprang iväg med henne. Jag hade gått och längtat efter den där känslan som jag kan tänka mig att man får när man får upp barnet på magen för första gången. Vi hade även önskat att Samuel skulle klippa navelsträngen, men det hann man inte ens fundera på där och då. Jag fick heller inte höra något skrik förrens efter någon dag (tror jag, dålig tidsuppfattning första veckan på neo). Vi kunde inte hålla henne som man vanligtvis brukar för det var slangar och sladdar i vägen, samt att vi kunde bara plocka ut henne några få gånger om dagen för varje in-och utflytt ur kuvösen var påfrestande för henne. Vi kunde inte se hennes ansikte för det satt en CPAP över halva ansiktet, en CPAP-mössa över huvudet och en stor tejpbit till sonden över ena kinden. Därför dröjde det även med att ge henne ett namn, för vi kunde helt enkel inte se henne...
Vi kunde ju ana hur hon såg ut om vi hann se när de bytte CPAP osv, men då hade den tryckt in hennes ansikte så hon såg ändå inte ut som sig själv...
Detta är bara en bråkdel av hur annorlunda det är att få ett prematurt barn motför att få ett fullgånget barn. Det ska som sagt bli väldigt intressant att läsa den där boken! Jag läste introt på hennes hemsida och blev helt fast för jag kände igen mig så mycket i det hon hade skrivit.
Undrar hur länge vi kommer att sörja allt som inte blev?
SvaraRaderaTur att vi har vett att uppskatta det som blev och älska dom djupt och obeskrivligt.
Jag har läst boken, det var därför jag började blogga. Hennes upplevelse var ganska olik min även om jag kände igen känslorna. Jag lämnade kvar min bok på Neo, vill att de ska kunna låna ut den till föräldrar som har bäbisen där. :)
Usch och fy vad jag tycker synd om dig :-( Alma hade kolik när hon var bebis och skrek oavbrutet utan mat och sömn minst 6 timmar varje kväll, och efter fem minuter grät jag med :-( Inte var det kul så jag hoppas det är något som går över snabbt på Enja!
SvaraRaderaKramar på er och försök att tänka mycket på Enjas glada flin istället :-D